Newton ja

Vem är han kan man undra. Det helt ärliga svaret är att det vet jag inte riktigt. Det vill säga, jag vet ju hur han är, jag känner hans personlighet och hans väsen, men hans bakgrund vet jag egentligen mycket lite om. Irländsk import, det är säkert och visst, liksom att han är en cob-korsning. Exakt ålder frågar ni. Vet ej svarar jag. Det står 2009-01-01 i hans pass och hur säkert det är kan ifrågasättas. Till Sverige kom han 2014 och landade då hos en hästhandlare som inom ett par veckor hade sålt honom till en stor ridskola. Mer skall inte sägas om den saken, men 2016-09-01 fick han komma till mig eftersom han mer gick in för att kasta av elever som i hans tycke inte kunde bete sig än för att lära barnen att rida. Jag vet inte jag, man skulle kunna argumentera att om man hade lyssnat på vad han sa så kanske det hade varit precis det han kunde ha gjort, lärt folk att rida alltså.

Nåväl, their loss, my gain som man brukar säga. Guldgossen landade hos mig och talade med besked om att han minsann hade ont både här och var. Framförallt i munnen, bogarna, ryggen och höger bak kändes inte alls särskilt bra. Om man kunde tänka sig att blåsa lite kanske? ”För jag har ooooont!” skrek guldgossen och viftade för säkerhets skull lite extra med höger bak för att förvissa sig om att jag verkligen förstod och såg hans plåååågor. ”Oj oj oj, är det så illa”, fick jag skynda mig att säga. ”Det är kanske bäst att vi ringer in det tunga artilleriet med en gång?” fortsatte jag och tog fram mobilen för att leta nummer till equiterapeuter och massörer och tandläkare och alla jag kunde komma på sådär i en hast. ”Ja, jaaa göööör det, för annars kanske jag dör och då är det eeeert fel som aldrig kan lyssna när man säger något , duuumma människor!” gastade guldhästen med en rätt så dramatisk röst.

Hur det nu var så kom alla de som blev tillkallade och lilla hästen gicks igenom från topp till tå och man satte nålar, slipade hakar på tänderna, drog rätt kotor, mjukade upp spända muskler och såg på alla sätt till att Newton skulle slippa smärta. Under alla dessa varsamma och hjälpande händer suckade och stönade han och började bitvis slappna av såpass att jag stundvis var rädd att han skulle ramla omkull.

Efter en tid frågade jag Newton om det kändes lite bättre i kroppen och han funderade länge och väl innan han mycket eftertänksamt svarade att ja, jo, det kändes nog faktiskt riktigt bra. ”Men jag är inte helt säkert och du får inte be mig att ta för mycket vikt på höger bak för det kan faktiskt börja göra ont igen”, fortsatte han snabbt och tittade misstänksamt på mig när jag började fråga honom om vad hans kropp klarade av just den dagen.

Det finns så mycket att berätta om individen och personligheten Newton och det skall jag naturligtvis göra också, bara inte precis just nu. Han ropar nämligen på mig i detta nu, något om att täcket sitter knasigt och måste fixas till. Om hästar kunde lära sig att rätta till allt de tycks vara så bra på att få oordning på så skulle det vara en bra sak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *